- Böken finns på AdlibrisAdlibris bokhandel
Läs Kapitel 1 och Kapitel 17
Det var julafton och ”Perola de Montijo”, min båt, en Portugisisk “fragata” rullade långsamt och mysigt där vi låg strax innan för piren mellan fiskebåtarna i Esteponas gamla hamn.
Perola var 18 meter lång och drygt 5 meter bred med ett deplacement, om jag mins rätt, på 38 ton. Byggd 1944 i ek på ek spant. Jag hade köpt henne i Montijo, en liten by utanför Lissabon, för 400 pund.
Sedan hade jag använt runt femtusen pund på att bygga om henne till en nöjesbåt. Hon hade tre dubbelhytter, två toaletter med dusch, en stor salong där man obehindrat kunde sitta tio personer, kaptens hytt, pentry och ett rejält navigeringsutrymme.
En begagnad Perkins diesel på 120 hk med hydraulisk transmission till två propeller hade också fått plats. Masten, som stod 18 m över däck, bar inklusive 2 försegel 120 m2 segel.
Jag hade lämnat Lissabon i slutet av november. Tyska ambassaden hade på något sätt hört att en tysk hade byggt om en gammal portugisisk fraktbåt till en nöjesseglare och ett par killar från ambassaden dök oväntat upp. De var helt enkelt nyfikna och intresserat av segling. Det enda som var fel var att jag är inte tysk utan dansk/svensk som pratar skapligt tyska. Mitt pass hade jag köpt i Hamburg för 200 mark och det var inte speciellt bra.
Det hade varit ok så länge jag undvek tyskar, men plötsligt hade jag två tjänstemän från tyska ambassaden ombord och de köpte inte riktigt min förklaring om att jag kom från en danskvänlig och dansktalande familj i Flensburg, utan frågade, lite försynt, om de kunde få se mitt pass.
”Det klart ni får se mitt pass, sa jag men jag måste leta upp det först.”
Jag hade jobbat med inredningen av hytterna och salongen i månader så det var kläder, virke och spik blandad i en salig röra överallt. Jag letade en halvtimma och lyckades undvika att hitta det. “Kan ni inte komma tillbaka imorgon,” frågade jag, “Eller jag kan komma till ambassaden med det, det behöver snart förnyas.”
Samma kväll klockan elva la jag loss förtöjningen och lämnade Lissabon med tidvattnet.
Eftersom jag tre år innan hade försvunnit över muren på fångvårdanstalten i Norrtälje med sju år kvar att avtjäna var jag övertygad om att jag fanns med på interpools lista över personer som polisen ville prata med.
Nu var det julafton och jag hade varit i Spanien tre veckor. Allt verkade lugnt och jag började komma ner på jorden, eller däcket igen. På fördäck höll Pepe på att grilla sardiner. Pepe hade jag mött på en av bararna i hamnen, som också funkade som den lokala ”Club”, ett ställe där man kunde, för en liten kontant summa, umgås lite mera intimt med de lokala skönheterna. Pepe, som var utslängd från hemmet, förmodligen på grund av för mycket umgänge med klubbens ”personal”, var ensam ägare till ”Amorina”, en liten fiskebåt där han i förpiken hade inred sitt nya hem. En smal koj, ett litet fällbart bord, en liten hylla med ett spritkök utgjorde hela bohaget.
Under festligheterna kvällen innan hade han föreslagit att han skulle komma med färska sardiner, Carmen och Maria, två av club -värdinnorna, skulle stå för vinet och jag skulle hålla båt så vi kunde fira julafton tillsammans.
Nu hade aromen av grillade sardiner spridit sig över hele hamnen och vi hade fått besök av två Guardia Civil poliser som hade hamn tjänst Julafton. De var också hungriga och hade låtit näsan styra dem ut till Perola.
Pepe hade, med mitt tillstånd, bjudit polis killarna ombord för att äta med oss, de satt på relingen med var sitt glas vin och skojade med Carmen och Maria medans jag satt ensam akterut och beundrade månen som var full och nyss uppstigen. Medelhavet låg, för en gångs skull, blank som en spegel och en lång strimma av månljus speglade sig i vattnet, det såg ut som en inbjudande väg gjort av glänsande guld som man kunde gå på, åka på eller rent av att segla på hela vägen upp till månen.
Egentligen ville jag bara kunna gå ut på den vägen och försvinna från de två poliser som satt och åt sardiner och drack vin i godan ro medan jag satt och undrade om det hade gått ut någon efterlysning av mig från Lissabon.
modell av Perola
Kapitel 17
Kurs: den riktning i vilken kapten vill föra båten och varifrån vinden blåser.
Okänd
Det sägs: Det som börjar dåligt oftast sluter bra och det var de orden som höll mig gående vår första dag i Lissabon. Det började redan vid taxin, eller rättare sagt vi kunde inte få en taxi. Vi hade två hundvalpar som satt i en liten väska och tittade ut. På flyget hade de suttit i våra knän och alla, också personalen, hade tyckt att de var gulliga, men det tyckte inte portugisiska taxichaufförer. Vi fick ingen taxi helt enkelt.
Jag gick in i ankomsthallen för att reservera ett rum på ett hotell som hade hämtning i lufthamnen. Det fanns några enstaka med den service, men när jag berättade att vi hade två hundar gick allt i baklås igen.
Efter fem timmars ringande och argumenterande hade jag lyckats att få, inte ett rum, men en lägenhet i Cascais.
Det var ett lägenhetshotell och de accepterade mindre hundar. De hade inte hämtning, men killen i receptionen lyckades avtala med en bekant som hade en pickup att han skulle hämta oss.
Vi hade anlänt till Lissabon klockan tolv cirka och elva på kvällen var vi installerade i en trevlig liten lägenhet.
Nästa dag kunde jag ringa till Hans Christian den andra, som jag kallade honom, och berätta vårt vi fanns och avtala hur vi skulle mötas.
Det tog en vecka innan han kom. En vecka som vi använde till att bekanta oss med Lissabon eller Lisboa som staden heter i Portugal. Språket var för mig total oförståligt. Det var ett enda röra i örat, men det var förvånansvärt många portugiser som pratade engelska. Det var ett bekymmer mindre. Den första dag vi var ute på stan skaffade vi varsin bok med olika frasar men den var inte till någon hjälp. Jag försökte uttala orden rätt, men som oftast sa svarade den jag försökte tilltala: ”Don’t you speak english”?
Hans Christian kom och vi kunde äntligen åka och titta på båten.
Jag var först lite chockad. Den var stor. Perola de Montijo hette den och hon stod på land på ett litet varv i Montijo. Ett 18 meter långt och 6 meter brett skrov. Över vattenlinjen var hon målad i de portugisiska färgerna och på var sin sida av förstäven hade hon ett öga. Jag frågade lite naivt ägaren: ”Varför har hon ögon”?
Han tittade på mig och sa med ett leende: ”Hur skall hon se om hon inte har ögon”.
Dumma frågar skall naturligtvis ha dumma svar.
Vi behövde en lång stege för att komma ombord och se på inredningen som var obefintlig. Ett lastrum 11X5,5 meter och 3 meter djupt. Förpiken med två kojar och längs akterut, under däcket, ett litet utrymme som var skipperns sovplats. Inget pentry, ingen toalett och ingen motor. Masten som hade sin fot längst ner på kölen stod 19 meter över däck. Ett gammalt rostigt ankarspel med en stor handvev stod på fördäck och enligt säljaren var det drygt ett tusen kilo ankar kedja nere i förpiken.Hon var plattgattad och styrdes med en tre meter läng roderkult.
Hon hade inte varit i sjön på två år, men var nymålat och skrovet verkade tätt; byggd 1944 i ek på ek spant av ägaren. Han hade två söner som också hade seglet med pappan medan de var unga. Nu seglade båda som sjöbefäl på fraktfartyg och hade liten eller ingen intresse i pappans båt. Lite trist, därför jag kunde se att han egentligen inte ville sälja henne, men han hade inte råd att sköta om den.
”Hans Christian den andre” var den som skötte pratet och han sa att den kostade 500 engelska pund.
Jag satt tyst länge vad HC tydde som att det var för dyrt. Efter en stunds oroligt skruvande sa han:” det är klart att om det blir en snabb affär får du den för 400.”
Jag nickade och sa: ”Jag har pengarna i fickan så skriv ett kvitto och ge mig vad papper som finns på den. Jag vill ha ner den i vattnet så fort som möjligt så jag kan bekanta mig med henne.”
En timma senare var jag laglig ägare till Fragata Perola de Montijo och mitt båtäventyr startade.
Det tog dock en vecka innan hon kom i vattnet. Det stor en fiskebåt bakom oss som man jobbade på. Förre detta ägaren var med ombord när vi äntligen fick vatten under kölen och kunde sätta segel. Vi slank ut med det sista och gav oss ut på, som det visade sig en 14 timmars segling. Vinden dog nästa ut fram på eftermiddagen, men som tur var hade vi lite mackor och några öl med oss. Riggen var gammal men välskött. Storseglet 90 m2 satt på en gaffel som hade sitt säte ungefär mitt på masten. Gaffeln restes helt så den stod parallell med masten. Ingen bom och storsegel skotets block löpte på en kraftig metallstång förankrad längst akterut över roderkulten. Förseglen 30 m2 kom till stor nytta när man skulle slå. Perola var så långkölad så man fick tvinga henne upp i vindögat med rodret och sedan slå över rodret, springa framöver och bräcka med focken och dejsa bakåt tills hon kom runt. Når man först hade lärt det, var hon rolig att segla. Gamla skepparen var nöjd med mitt sätt att handtera henne så när vi kom äntligen droppade ankaret utanför varvet sa han adjö och jag såg honom aldrig mera.
Perola hade läckt lite de första tre dagar hon var i vattnet men sedan tätnade hon.
Efter en veckas segling tog jag upp henne igen och gjorde ett avtal med varvsägaren att jag skulle få jobba själv och anlita hans gubbar när jag behövde hjälp, men först skulle jag till Holland.
Connie var på väg igen och ville träffa mig snabbast möjligt. Vi möttes i saunan på Damrak som vi hade gjort innan. Han ville ha femton kilo packade i ett starkt material i ett kilos parkett En bil med en resemontör för hissar var på väg. Han skulle jobba någonstans i Tyskland, men ville köra in i Holland om han kunde få partiet levererat på ett motell någon stans vid gränsen. Så långt från Amsterdam som möjligt. Han hade en dubbel botten i bilen, en stor skåpbil, med ett känt firmanamn på sidorna, inredd som verkstad och reservdelslager.
Det var inget problem, men ett problem hade dykt upp för Paul. Hans leverantör hade åkt i fängelse. Inte för knark, men för hustrumisshandel.
Paul hade 15 kilo, men han sa att det kunde gå upp till åtta månader innan leverantören kom ut igen.
Allt föll i lås utan några problem och jag flög tillbaka till Portugal med ett tjockt paket sedlar. Drygt 100 000 kronor i hundra lappar tar plats. På den tiden var det förbjudet att föra ut tusen kronors sedlar och utländska banker tog inte emot dem.
Det kändes skönt. Det skulle inte bli några ekonomiska problem med att få Perola utrustad och segelklar.
Först gick vi över skrovet. Hon var sund helt igenom. Spanten stod fyrkantiga, som nya, fastän hon var trettiotvå år gammal. Det hade aldrig varit något annat än salt i lastrummet. Saltet hade impregnerad spanten så inte en enda liten mask hade vågat sig in där.
Jag började göra skisser på hur jag ville inreda henne. Det blev knepigt. Upp och ner i båten med tumstock och konferenser med Senor Silver, varvsägaren, om vad man kunde göra och vad man inte borde göra. Det var mycket att ta hänsyn till.
Förpiken ville jag behålla som den var, men bygga om kojarna och göra inredningen mjukare. Utrymmet under däck runt mastfoten gav plats för två tusen liters vattentankar i cement. Något jag aldrig hade sett innan, men de användes i Portugal på alla fiske båtarna, sa man.
Det blev också plats för två toaletter med duschar och på styrbordssidan fick jag plats för en liten en kojs kabin.
Två dubbelkabiner och en salong. Kaptens kabin, Pentry och en rejäl navigerings utrymme fyllde upp resten av lastrummet och sedan längst akterut på tvärs, i skipperns lilla utrymme, kom det att stå en 160 hk på Perkins diesel . Två propellrar, som fick sin kraft via hydraulik transmission och en hydraulik vinsch på fördäck.
Det skulle bli knepigt att få in motorn kunde jag se, men inte omöjligt. Först skulle den ner i lastrummet och sedan manövrers in under akterdäck till utrymmet som varit skipperns sovplats.
Allt som allt skulle bli ett tidskrävande jobb och framför allt, komma att kosta slantar.
Vi började med propeller axlarna.
Jag köpte en begagnad motor som endast hade 900 timmar på loggen, från en stor motorfirma och de hjälpte mig med uträkning av vilka propeller jag skulle använda och de byggde in de två propellrar hylsor.
Sedan var det bara att sätta igång. Jag fick två killar från varvet att basa över och efter kort tid fans motor och den hydrauliska tranmissionen till propellern på plats och vi kunde sätt igång med inredningen. Jag hade inte haft så roligt på länge. Poliser, knark, kurirer och Connie försvann nästan totalt ur minnet. Arbeta, sova och äta blev rytmen för ett tag och jag mådde bra.
Hans Christian den andre, dök oväntad upp en dag och ville ha ett privat samtal.
Han hade inga pengar och ville sälja sin båt som fortfarande fanns i Gibraltar.
Jag var inte intresserad alls, men han höll på att argumentera i två dagar och till slut gav jag in och han fick 250 pund för den. Det var nästan skamligt billigt och jag hade snudd på dåligt samvete. Den var ruffad och inredd, lite primitivt, men full beboelig.
Jag fick senare reda på att han hade ställt till med en bilolycka och hade smitit, så han ville lämna Portugal så fort som möjligt.
Jag för min del var tvungen att sluta med vad jag höll på med på Perola och åka till Gibraltar igen och hämta ”Hansine” som båten hette.
Min flickvän blev kvar i lägenheten i Lisboa med Skipper och Charlie som hade fått namnändring till Skippie och Charlotte. Det var inte två pojkar, det var två flickor.
Jag hade ingen som kunde åka med mig så jag chansade på att hitta nån båtluffare i Gibraltar som ville segla med mig tillbaka till Lissabon.
Flyg från Lissabon – London – Gibraltar tog fem timmar. Två dagar efter jag hade köpt Hansine var jag ombord.
Det tog ett tag att överbevisa besättningen, om man nu kunde kalla dem det, att jag var den nya ägaren och att de hade 24 timmar på sig att hitta ett annat ställe att bo. Det var fyra nersupna och nerrökta grabbar som tog för givet att någon annan tog hand om dem när de hade klantat till allt för dem själva. Jag hade inte tid eller råd och jag ville inte ha dem ombord. Risken, att de hade haschisch med sig, var för stor och jag ville undvika eventuella problem med tull och polis, så de fick packa och lämna.
Jag kunde se rubriken i Sverige: STORSMUGGLARE ÅKTE FAST. Besättnings man på hans lustyacht försökte smuggla 20 gram haschisch.
Jag hittade en fransman som ville segla med och efter två dagars genomgång av båten och proviantering la vi loss och tog oss ut ur hamnen utan några problem. ”Hansine” hade ingen motor, men det gick bra. Jag hade ju övat mig på Fregatta segling ombord i Perola.
Jag rökte pipa på den tiden och franskmannen hade en liten apa. Den tyckte också om tobak. Första dagen lyckade den att stjäla tre paket från mig.
Jag släppte paketet en sekund med ögonen och det var försvunnet. apan sprang rakt upp i masten och där satt den och tog ut en liten handfull tobak luktade på det och slängde det för att ta en ny nypa, lukta och slänga. Efter en dags segling hade jag ett paket kvar. Lämnade det inte ifrån mig utan hade det i fickan.
Andre dagens morgon kände jag en liten hand i fickan och paketet och apan försvann upp i masten igen och jag fick sluta att röka eller angöra en hamn som hade en tobaksaffär. Det blev Faro. En liten kursändring och samma kväll låg vi vid kaj i södra Portugal.
Det var senhöst och vädret blev dåligt. Att segla upp till Lissabon utan en motor och en riktig besättning verkade lite våghalsig, så vi bestämde att min flickvän skulle komma ner till Algarve. Jag flyttade Hansine till Albufeira. En ny hamn under konstruktion några kilometer väst om Faro och hyrde en liten lägenhet med två sovrum. Flickvännen, Skippie och Charlotte, våra hundar som började växa till sig, kom åkande med samma kille som hade hämtat oss på flygfältet några månader innan.
Det var november och turisterna hade lämnat för året så det var tomt tomt överallt utom i de små lokala restauranger.
Andre kvällen vi bodde i lägenheten gick vi, min flickvän och jag, ner i den lokala bar, som fanns i samma fastighet.
Vi stod i baren och pratade svenska med varandra då en kvinna kom fram till oss och frågade på svenska om hon fick göra oss sällskap.
Det var klart hon fick göra det. Hon presenterade sig som Vivian och frågade oss vart vi kom ifrån och jag var naturligtvis nyfiken och frågade henne vad hon gjorde i södra Portugal mitt i vintern.
”Jag”, sa hon, ”är gift med en tokig fängelseförfattare, som just nu sitter uppe i lägenheten vi hyr och försöker lära sig spela fiol”.
”Vad menar du med fängelseförfattare sitter han i fängelse eller skriver han om fängelse”? frågade jag.
”Nej, han har suttit i fängelse för att tillverka amfetamin, men han är muck nu och skriver nu om fängelser”, svarade hon.
”Har han varit journalist på Expressen?” frågade jag kvinnan. ”Om han har det gå upp och hämta ner honom och säg till honom att han bör lämna fiolen däruppe”.
”Han har varit journalist på Expressen”, sa hon, ”känner du honom”?
”Nej, men vi har varit grannar.” sa jag till henne. ”Gå upp och hämta honom nu”.
Jag tänkte, detta kan inte vara sant. Några år efter jag rymde, i en liten bar på en gudsförgäten plats i Portugal, 4000 kilometer från Norrtälje, springer jag på journalisten som satt på fängelsets isolering då jag rymde.
Men det var sant. Det var Johan.
Johan kom ner till baren och undrade vad som stod på.
Jag, mot all sunt förnuft, berättade att vi faktiskt hade bott grannar i Norrtälje.
Han trodde mig inte. Först när jag sa namnet på direktören och berättade att jag hade haft min cell i block A och beskrev var han hade bodd satte han sig och sa: Fan det är ju inte möjligt”.
Efterhand som vi pratade kom det fram att han hade fått ett stipendium att skriva en bok. Vivian skulle stanna i två veckor sedan skulle hon åka hem och jobba. Han hade pengar så han kunde stanna i fyra månader. Under den tiden skulle han skriva, men han skulle också försöka göra amfetamin igen om han kunde få tag på råvarorna.
Vi bodde ju faktiskt grannar nu igen så vi bestämde att vi skulle fördjupa och utveckla detta sammanträffande mycket mycket mera.
Den natten sov jag inte.
Vem eller vad styrde och ställde? I en världsdel med runt 400 miljoner människor, hur stor var sannolikheten för att två människor skall träffas igen om man mötts första gången i norra delen och sedan ett år senare befinner sig i samma bar i södra delen av världsdelen.
Paul hade några veckor innan berättat att han inte kunde leverera något på kanske åtta månader och här satt jag nu med en man som kunde tillverka det amfetamin som jag behövde för min kundkrets.
Jag kände mig som en sprattelgubbe som hänger i en massa snören och någon står och dra i snören och får mig att göra vad han vill.
Egentligen ville jag inte syssla med knark eller något annat olagligt. Det hade ju börjat med Villy som jag mötte första gång jag var i fängelse och sedan hade det bara fortsatt. Nu satt jag här med en man som inte bara kunde, men han ville också lära mig att tillverka amfetamin. Det var nästan för mycket på en gång. Jag ville och jag ville inte, men den ekonomiska synpunkten blev den avgörande. Jag behövde inte vara beroende av Paul i Holland. Jag kunde kanske ha tillverkning i liten skala ombord på Perola, fastän det kunde också bli problem när vi seglade och kom i nära kontakt med tull och passpolis.
Det var många möjligheter och mycket att tänka på.
Om Johan kunde tillverka amfetamin så kunde han också lära mig.
Om jag kunde tillverka och sälja skulle jag flytta längre upp i kedjan.
Jag skulle framförallt tjäna mera och det skulle, trodde jag, bli säkrare. Jag skulle komma längre bort från brukaren. Polisen kunde lokalisera knarkaren och sedan följa spåren tillbaka till tillverkaren. Dess längre bort från brukaren man kom dess säkrare var man naturligtvis.
I dagarna som följde pratade vi mycket om projektet.
Johan ville inte masstillverka utan hans intresse var att skriva, men han skrev bättre om han hade amfetamin. Det var också en annan sak. Han var alkoholist och när han var hög på speed söp han inte.
Det kände jag igen. Om jag ibland tog lite speed smakade spriten inte alls. Om man var berusad och tog ett halvt gram speed i ett glas Coca Cola var man nykter på en halvtimma. I Malmö kände jag flera alkoholister som använde speed för att hålla sig nyktra och levde ett rätt så normalt liv.
Veckan efter vi hade mötts åkte Vivian hem igen och Johan flyttade med oss ner i båten.
Hamnen i Albufeira var under konstruktion och det var långt att gå och handla så vi seglade till Portomao en liten by längre upp på kusten. Där låg vi för ankar på floden mitt i byn. Mycket bekvämare.
Johan började undervisa mig i konsten att tillverka amfetamin utan att ha tillgång till ett laboratorium.
Det verkade enkelt, problemet var att skaffa råmaterialet Nitroethanol.
Jag tog tåget till Lissabon och via telefonkatalogen fann jag några firmor som sålde kemikalier.
De två första visste inte vad jag pratade om. Den tredje visste vad det var men de hade inget i lager. När jag sa att jag endast behövde några liter var de inte intresserade, men, sa killen jag pratade med, ”Du kan förmodligen få det i Madrid.”
Han ringde en firma i Madrid och de hade två liter i lager.
Jag reserverade dem och fick adressen till firman.
Firma namnet har jag glömde men adressen var: Calle Doktor Flemming 14 Madrid.
Tillbaka i Portomao bestämde jag att vi skulle segla Hansine upp till Lissabon så fort som möjligt. Om jag skulle börja tillverka amfetamin var jag tvungen att skaffa någon lokal att arbeta i.
Johan skulle segla med också, fastän jag räknade inte med någon större hjälp av honom. Två amerikanska flickor som vi hade mött i Portomao frågade om de fick segla med oss vad jag sa ja till. Mest för att en av dem hade seglat förut och jag kunde räkna med avlösning vid rodret.
Det var början av februari och med hjälp av en lokal fiskare hade jag fått väderleks rapport för de närmaste 48 timmarna. Vind väst till sydväst 8 till 10 meter per sekund, det var idealiskt för oss så vi lämnade Portomao vid middagstid. Då vi hade kommit runt Sagres, Europas västliga punkt satte vi kursen nästan rakt norr och vi slörade iväg med åtta till tio knop.
Sent nästa kväll var vi vid inseglingen till Lissabon. Vinden dog ut och det var ebb. Tidvattnet var på väg ut och vi skulle få 4-5 knop ström emot oss så jag löpte in i Cascais viken för vänta på det skulle bli flod igen. Det var rätt så oroligt i vattnet så jag la ut två ankrar och vi gick ner för att vila lite. Några timmar senare vaknade jag vid att båten reste sig upp på aktern, nästan som en häst som steglar sig och sen hörde jag två kraftiga dunsar. Jag sprang upp på däck och föröver. Båda ankarkättingarna var av och vi började driva in mot kajen. Jag hade varit medveten om att det var gamla kättingar, det var på grund av det jag hade lagt ut två ankare. Det hjälpte inte.
Två timmar senare hade jag fått alla i land och stod och tittade på de sorgliga resterna av Hansine som låg och skvalpade fram och tillbaka. Till och med masten var av. En dyr kamera och manuskriptet till Johans bok var förlorad, men våra pass och pengar hade vi fått med oss. Vi hämtade oss efter chocken på ett litet hotell i Cascais. Räddningspersonal och en ambulans hade anlänt, men som tur var, var inga skadade. Ambulans killarna körde oss till ett hotell och med deras hjälp fick även Skipper och Charlie tillstånd att bo på hotell.
En av fiskarna berättade för mig att en onormal stor våg hade rullad in. Den hade även ställt till problem för en del av fiskebåtarna.
I Montijo hyrde vi in oss hos en privat familj som hade några rum över. Mannen hade varit lots, men var nu pensionerad. Han kunde otroligt mycket om Fregattornas historia och han kom med råd och tips i tid och otid. Han blev mycket upprörd när jag berättade att jag skulle sätta in en motor, men det kunde inte hjälpas, jag ville ha en motor så jag inte alltid var beroende av att ha minst två killar ombord för att sätta segel och segla henne.
Min flickvän flög hem till Sverige för att få vår baby och jag började jobba frenetiskt på Perola. Varvsgubbarna var nästan färdiga med inredningen, men ett stort problem återstod ännu,: köl eller ballast? Jag fastnade för en köl. Det stötte på en del protester. Även Silver, varvsägaren, sa att vi får lyfta upp henne så vi kunde komma åt att bygga på kölen. Jag gjorde tvärtom. Med hjälp av varvsägaren och en kille som ritade fiskebåtar fick vi fram hur mycket vikt hon borde ha i kölen.
På två av trallarna som båtarna stod på när de drogs upp på land för underhåll byggde jag kölen i 10 mm stålplåt och gamla propelleraxlar. När den var färdig kom det en stor kran och lyfte upp Perola och satte försiktigtt satte ner henne på kölen. Perolas deplacement var 38 ton så det var ingen liten kran.
Det var en spännande morgon. Vi hade en tolerans på maximalt + 5 mm att leka med. Den skulle passa och den passade.
Resultat blev att hon låg djupare i vattnet och hon kunde inte stå på botten mera när det var ebb . Vi behövde nu 2,10 meter vatten under oss och det höll på att bli ett problem. Utanför varvet fanns det tillräckligt med vatten, men vi kunde endast lämna när det var maximalt högvatten. Segelrännan in till Montijo var 2,4 m endast när det var flod.
Under tiden jag byggde kölen hann jag också med en resa till Madrid för att hämta den nitroethanol jag hade beställt. Jag åkte natt tåget till Madrid och hämtade flaskorna. Det var inte dyrt cirka 50 kronor litern. Johan hade sagt att 2 liter skulle räcka till 1,5 kilo amfetamin.
Det visade sig dock att det inte var så enkelt som han hade sagt.
Han behövde kvicksilver, svavelsyra, två blomkrukor, en stor och en liten, ett blyrör, ättika, 96 % alkohol, en batteriladdare, en elektrisk kaffekvarn och en destillerings apparat.
Här kommer inte ett recept på att göra amfetamin. Jag har med flit glömt hur man gjorde.
Johan sysslade med elektrolys, kokning och destillering i drygt en vecka på fördäck på Perola där han hade ett tält han höll till i. En dag sa han: ”Kom nu, nu skal vi ha roligt”.
På ett antal glasskivor hade han kletet en vit massa som hade torkat i solen. Han skrapade av det. Fyllde kaffekvarnen med det och körde kvarnen i kanske en minut. Hällde ut ett vitt pulver på bordet och sa: ”smaka”.
Jag tog lite på en våt fingertopp och smakade lite tvekande på det.
Det var bittert, mycket bittert, men det var ingen tvekan: Det var högklassig amfetamin.
