HC och Dollar
Lördagen den15 oktober kommer jag att tillsammans med Monique Johansson i Västervik för anordna en bokrelease. Monique och jag är båda debutanter och vi är båda plus 60. Min självbiografi, Vägen till månen, handlar om tretio år av mitt liv på fel siden av lagen. Jag tänka också prata om min nya bok som publiceras vid årsskiftet. Det är berättelsen om fyra ungdomars upplevelse av grupptryck och felaktig lojalitet.
Lördagens artikel i VT om aborträtten vände upp och ner på min åsikt om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. Sjuksköterskan som berättar, citat: ”Vi brukar lägga dem på en filt eller ett täcke i sköljen där de får självdö. Vi går därifrån för vi står inte ut” slut citat, fick mig att börja gråta och också ändra min åsikt om kvinnans rätt till sin kropp. Det finns så många sätt att undvika oönskad graviditet, så låt oss sätta kniven i den helliga ko som heter aborträtt och sätta helt andra restriktiva bestämmelser för abort. Att ta ut ett levande skrikande foster och låta det ligga och självdö måste väl i rimlighetens namn vara mord. Som artikel författaren (Ola Mårtensson) frågar: Varför vaknar inte Debattsverige till frågar jag nu också: Varför vaknar ni inte till alla ni som debatterar om pensionen, om skatten och om smågrisars liv och levande. Är en gråtande fyra och en halva månaders baby på ett kallt sköljbord på ett svenskt sjukhus, väntande på döden för mycket. Kanske en bild på framsidan av VT av ovannämnde baby kan skaka live i Er.
Hans Christian Larsen
Vår statsminister är smart hörde jag en journalist säga i en anklagande ton imorse när jag satte på teven. Det är väl en given sak att en statsminister är smart. Det finns ju nån mindre smart som försöker bli statsminister, men helt klart inte är tillräcklig smart. Det anklagande tonläget irriterade mig. Min gamla förundran över hur vissa journalister låter sin egen politiska åsikt lysa igenom när man som tittare enbart vill veta vad som händer och när det händer och eventuellt varför det händer. Journalistens politiska hemort är total ointressant.
Denna hemsida tillhör mig, Hans Christian Larsen, som under en lång period i mitten av mitt liv, försörjde mig på tillverkning och smuggling av amfetamin.
Innan eländet började jobbade jag med skogsarbete och lastbilstransporter i tjugo år. Jag var 36 år och årtalet var 1967, då min kriminella karriär startade, det är inget jag är stolt över, vill jag tillägga, och den slutade definitivt den 23 december 1997. Då hade jag också varit intagen i olika fängelser i Sverige, Danmark, Spanien och Tyskland under 14 år.
Från 1998 till 2007 lyckades jag, efter en del olika försök, mellan straffen, att etablera mig med ett normalt arbete, komma av den kriminella karusell och etablera mig som timmerhus konstruktör i Spanien. Jag har under längre perioder under sjuttio och åttitalet använt amfetamin och jag är en såkallad nykter alkoholist.
Det senast året, har jag sammanfattat mitt kriminella liv i en bok, Vägen till Månen. Det bör tilläckas att det är tacket vara kriminalvårdens välvilja, främst i Malmö regionen, att låta mig studera under lång tid som jag har lyckats att förverkliga en livslång dröm; att skriva.
Publicerat i Skribent
Hans Christian Larsen som är född i Danmark 1931 kom till Sverige straks efter det andra världskriget. Som hobby har varit pilot, segelbåtsskeppare och numera är författare och debattör.
E-mail: info@hclarsen.com
